Funderingar om Israel
Hetta /
23° varmt klockan halv tio på kvällen. Det blir nog ännu en tropisk natt här i Mälardalen. Israel försvarar sig mot ett fientligt Gaza. Med distansbombardemang från luften, marken och sjön för tredje veckan i rad. Och med marktrupper. De flesta av de långt över tusen dödade och skadade är civila. Det är inget krig, det är en övermakts kväsande av ett uppror sprunget ur förtvivlan från en instängd folkspillra. Samtidigt har Israel blivit ett populärt resmål för HBQT-personer, Israel visar en mycket tolerant och modern inställning till individens rätt att uttrycka och leva ut sina alldeles egna sexuella preferenser, sin egen könsidentitet, eller sin lust att leka med detta, Jag tycker att det är sympatiskt. Men hur kan man då vara så hård mot araber i sitt eget land och särskilt hård mot araber i de ockuperade områdena? Israel är på god väg att utvecklas sig till en apartheidstat. Om jag vore glad bög eller flata på Tel Avivs stränder skulle jag känna mig lite kluven, en känsla som inte triggar leklusten, inte hos mig i alla fall.
Vår egensinniga utrikesminister Carl Bildt har i Israel/Palestina konflikten en hållning som kan respekteras. Just i den här frågan förefaller han att ha en modererande inverkan på den annars så hycklande högerpolitik som EU nästan regelmässigt driver tillsammans med USA. Hans tydliga krav på en tvåstatslösning och att blockaden av Gaza måste hävas ger honom en viss kred.
Man frågar sig lite till mans och på sistone även i pressen hur politiken i Sverige skulle förändras om/när Alliansregeringen ersätts med en från den nya majoriteten efter valet. Det verkar ju som krogmomsen och den generellt reducerade arbetsgivaravgiften för alla under 25 kommer att avskaffas. Rutavdrag för läxhjälp också kanske, Det blir nog också en snävare tillämpning av regler på arbetsmarknaden. Det kommer nog bli vanligare att kräva kollektivavtalsliknande förhållanden i samband med upphandling, även för underentreprenörer, vilket regelverket redan tillåter. Ytterligare obligatorisk pappaledighet om man vill ha samhällets stöd under barnperioden kan kanske komma. Fler lär komma i arbete. Förhoppningsvis byggs det bostäder som folk har råd med. Det finns säkert fler konkreta förändringar. En bättre ordning på järnvägen lär det ju bli. Vad som i praktiken kommer att hända med vår, i jämförelse med andra länder, extremt nyliberala privatisering av välfärden med stora vinstuttag av bolag med kopplingar till internationellt kapital vet vi faktiskt inte. Själv litar jag varken på S eller Mp i den frågan.
Men hur blir det tror ni med det halva löftet som den nuvarande opinionsmässiga majoriteten, alltså den nuvarande oppositionen, har uttalat, löftet om att erkänna Palestina som en stat? Min gissning är att det inte blir av. Israels propagandaapparat och inflytande på USAs och andra länders politik är för stor. USA hade ju knappt avslutat sitt försök att mäkla fred mellan Israel och Palestina innan de skickar ammunition till Israel under pågående konflikt. Parallellt med det sk kriget mellan Israel och Gaza har media rapporterat mycket om antisemitism. Att judar i Sverige och på andra ställen har fått utstå hat och attacker för vad staten Israel gör. Något som dom på intet sätt är ansvariga för eller ens behöver försvara. Det kan man hålla med om. Rapporteringen om staten Israels agerande varvas ofta med rapporter om antisemitiska stämningar och uttryck i någon slags journalistisk balansakt. Ett fenomen som med något slags tungt, långsamt sedimenterande slutsats leder till att Israel inte tycks ha något val.
Vilket jag menar att dom har. Om omvärlden är tydlig och konsekvent kan vi få fred i Mellanöstern.
Västvärlden, som högerskribenter ibland refererar till, som om det inom den fanns en övergripande värdegemenskap, har ju inte gjort så bra ifrån sig för demokrati och fredliga förhållanden i arabvärlden på sistone. I Libyen är det instabilt .En understatement! I Egypten har militären tagit över igen och förbjudit all opposition, som de inte redan har fängslat. I Syrien härskar kaos och kalischnikov med understöd av ett ännu stabilt Saudi och Iran. Islamiska Staten är på god väg att etablera ett stort kalifat mitt i smeten inte långt från Israel. Irak är i upplösning. FN stöttar många stora flyktingläger i Jordanien. Väldigt många är väldigt missnöjda. De styrande i Afganistan och Pakistan hålls under armarna av USA. Frågan är om den politiken eller resurserna räcker för att hindra även dessa stater från att krackelera. Det är ett farligt läge, även för vår demokrati på sikt. Att skapa en varaktig fred mellan Israel och Palestina skulle inte ensamt stabilisera regionen, men det är nog en förutsättning. Att erkänna staten Palestina skulle kunna vara en början.
Håtuna 4:e augusti 2014
Rolf Brattström