I den politiska debatten så är det idag ofta otroligt polariserat och få verkar vara särskilt bra på att ens försöka förstå sin meningsmotståndares perspektiv och då kan det vara bra att prata lite mer om hur man tänker.
Så här tänker iaf just den här Vänsterpartisten.
Jag har så länge jag kan minnas dragits åt vänster. Jag vet inte om det är min arbetarklassbakgrund och hur det format mina perspektiv på samhället eller någonting annat. Men de ideal, värderingar och kärnfrågor som vänstern stått för har hela mitt liv varit helt självklart rätt sida av historien. Vare sig det handlar om arbetarrättigheter, sociala skyddsnät, likvärdig skola till alla, fri sjukvård, demokrati eller vad som helst så har den breda vänstern varit på rätt sida av historien. För mig är det en så uppenbar sanning att jag har fått jobba hårt med att försöka förstå de som inte håller med om det.
För jag har alltid intresserat mig för världen och hur den fungerar. Jag vill förstå. Jag vet inte var den drivkraften kommer ifrån men den har funnits där hela tiden. Jag älskade Hjärnkontoret och liknande program när jag var liten och NO var mitt favoritämne i högstadiet. Att förstå hur världen fungerar och är uppbyggd var så otroligt intressant. Jag läste också Naturvetenskaplig linje på Gymnasiet men under slutet av högstadiet hade jag också allt mer börjat intressera mig för sociala frågor. Det naturvetenskapliga förklarade liksom inte samhället vi levde i. Jag började intressera mig för feminism och annan normkritik och det var så uppenbart hur lite av vårt samhälle som har rent naturvetenskapliga förklaringar. Hur vi människor är sociala varelser och hur vi skapar samhällen baserat på de sociala strukturer som vi har runt oss och hur otroligt mycket saker som vi tar som självklara sanningar egentligen bara är godtyckliga sociala normer.
När jag läst Marx så har det för mig varit väldigt tydligt hur hans analys av kapitalismen och hur hur Marxistiskt perspektiv är det absolut bästa verktyget för att förstå kapitalism och makt sedan den industriella revolutionen för över 200 år sedan. Jag har däremot aldrig känt mig särskilt lockad eller inspirerad av hans syn på revolution och idéer om människans natur. Det blir för spekulativt och personligt värderingsmässigt snarare än analytiskt. Är det något jag har med mig från mitt normkritiska perspektiv är det att det är meningslöst att prata om ”människans sanna natur” och liknande.
Perspektivet i de delar av Marx som inte tilltalar mig och de dominanta analyser av kapitalismen från höger är slående lika. De utgår båda ifrån en tro på en sanning om människans natur som för mig känns spekulativ och meningslös.Vi människor är skrämmande anpassningsbara och vår största styrka är vår mångfald. Inget annat djur har ett så brett spann av olika personligheter och arbetsuppgifter. Att då utgå ifrån att det finns en mänsklig natur som vi ska förhålla oss till blir mer religiöst än sakligt.
Men där analysen från vänster kan falla tillbaka på en materialistisk, historisk analys saknas det hos högern helt någonting som inte utgår ifrån en tro på en viss mänsklig natur som primärt är rationell och egoistisk. Det finns ingen analys från höger som inte bottnar i en närmast religiös tro på hur människan fungerar.
Därför ser jag Marxistisk analys av kapitalismen vida överlägsen allt som kommer från höger. Om vi däremot pratar om ideologi och vad det är som driver mig så ligger perspektiv som oftast tillskrivs högern mig närmare om hjärtat. Personlig frihet är det ideal som enskilt driver mig allra mest. Min syn på vad det innebär är dock något helt annat än den dominanta i dagens samhälle.
Det är inte personlig frihet att vara dollartriljonär, det är maktkoncentration av det sjukaste slag och inskränker något enormt folks frihet och demokratiska rättigheter att individer har så mycket makt.
Finns det någon reform som hade varit lika befriande som medborgarlön? Finns det något viktigare för individens frihet än att alla barn får samma resurser och möjligheter i livet? osv. Ett samhälle som tillåter oss att vara olika är det starkaste vi har och det gör vi bäst genom att öka människor frihet.
Sovjet t.ex. var ett makalöst dåligt samhällsbygge även om vi bortser från den brutala diktatur, de massmord, det förtryck och censur som präglade den perioden för det var ett samhälle som inte lät folk var olika och som inte kunde lyssna på vad folk faktiskt ville ha utan att tolkas av någon ideolog. Vi måste få vara fria.
Frihetlig socialism har varit där jag hittat mest av ett ideologiskt hem men hur omsätter man det till samhällsbygge i praktiken? Där har jag haft svårt att hitta något som faktiskt inspirerar mig.
Jag har sökt en hel del, i syndikalism, marxism, anarkism och mycket annat utan att hitta det. Hur många anarkister återuppfinner representativ demokrati påminner mig om hur techbros återuppfinner tåget hela tiden.
Trots en hel del revolutionära tonårsdrömmar och ett hjärta som ändå fortfarande bultar varmt för tron på ett samhälle där vi utgår ifrån omtanke för varandra så blev jag ganska tidigt en tråkig reformist. Tron på en utopi höll inte i sig särskilt länge. Livet kan aldrig vara bara lycklig förnöjdhet. Livet är inte guld och gröna skogar hela tiden och det kan inte samhället vara heller. På samma sätt som livet kan vara hur underbart som helst och kännas perfekt för att nått år senare kännas trist och trött trots att inget förändrats så kan ett samhälle aldrig hitta ett jämviktsläge där allting är perfekt. Ett samhälle är precis som livet i ständig förändring och det behöver vi förhålla oss till.
Det som inspirerar mig är att vara med andra människor som också vill ha ett bättre, mer jämlikt och fritt samhälle. Vad kan vi göra här och nu för att göra samhället lite bättre?
Därför är jag aktiv inom Vänsterpartiet, för här är jag omringad av människor som ser samma problem i samhället som jag och som ser liknande lösningar som vägen framåt.
Jag kan tycka ett enskilda medlemmar kanske är dumma i huvudet eller att partiledningen gör korkade uttalanden och dumma val men jag vet att vi alla i grunden vill dra samhället åt samma håll. Vi kan ha olika idéer om mycket, både ideologiskt och praktiskt, men i grunden vill vi se ett samhälle där vi tar gemensamt ansvar för att alla ska ha det så bra som möjligt. Vi ser vad det gör med samhället när grupper ställs mot varandra och när svaga grupper ska straffas. Det är inte konstigare än så.
Och det är något jag önskar var ett tydligare perspektiv i den politiska debatten till vänster, att vi i grunden vill samma sak men kanske har lite olika idéer om hur vi bäst går framåt. De stora konfliktlinjerna handlar inte om vilket samhälle vi vill ha utan om hur vi kommer ditåt. Jag önskar så innerligt att vi blev bättre på att snälltolka varandra.
Så här tänker jag i breda drag om politik och ideologi. Hur tänker du?
(När jag läser igenom den här texten så framstår jag nog som mer beläst än jag faktiskt är. Ville bara påpeka/erkänna det.)
Mattias Skagerholm