Som ung såg jag och mina kamrater en svarvit film om Nazitysklands brott som hette Den blodiga tiden. Vi såg den i skolan. Aulan var nästan full. Den berörde oss alla starkt och vi kom att diskutera hur detta var möjligt. Hur ett samhälle kunde hamna i en sådan situation, att inte folk protesterade, att det inte gjordes motstånd. Vi fattade det inte. Vi analyserade situationen fram och tillbaka, talade med våra föräldrar och fick vaga svar. Fakta och analys fick vi huvudsakligen söka oss fram till själva. Det fanns en utbredd fattigdom, håglöshet och brist på framtidstro i den tyska befolkningen. Versaillesfreden efter första världskriget hade långvarigt pressat ned det tyska folket på knä. Fascismen slog rot med sina primitiva förklaringar och samlade frustration och hat. Det påstods vara judarnas, zigenarnas, degenerering av den ariska rasen och kommunisternas fel – om dom andra rensades ut så skulle allt bli bra. Det var en komponent. Men det fanns några till. Det fanns också kapitalstarka intressenter som i fascismen såg en möjlighet att få sitt stangerande kapital växa bättre. Tillsammans med en bördsaristokrati och högborgerlig höger såg de en möjligheter att utnyttja situationen genom samarbete med den pöbelrörelse man egentligen föraktade men trodde sig kunna styra. Nationalsocialisterna talade sig varma för den enkla människan från de breda folklagren som hade svårt med bostad, social trygghet, sjukvårdskostnader och skola. Men dom svek man. Opposition och press tystades med hot och våld.

Det finns paralleller med dagens utveckling. Arbetslöshet, bostadsbrist och ökade klyftor utgör grogrund för missnöjespartier som presenterar enkla lösningar. Kapitalstarka intressen flörtar ogenerat med Sverigedemokraterna. SD är folkligt empatiska i sin retorik men röstar för fortsatta nedskärningar och emot en jämnare fördelning av välfärden. De vill ha makt framför allt. Starka högerkrafter bland kapitalägare som trånar efter bättre tillväxtmöjligheter är uppenbarligen beredda att ge dom det.

I senaste numret av Kritiska EU-fakta /nr 139, sept 2015/ skriver Jonas Sjöstedt en utmärkt klargörande artikel om situationen i Finland. Där sitter nu Sannfinländarna i regeringsställning tillsammans med två andra högerpartier. Läs den. Sannfinländarna har i motsats till Sverigedemokraterna inte sina rötter i naziströrelsen men likheterna är i övrigt påtagliga. Det är en överhängande risk att vi kan få samma utveckling i Sverige då delar av högern och kapitalet nu tycks knyta förband med Sverigedemokraterna. En tragikomisk detalj är att Jimmy Åkesson hyllar partiledaren Timo Soini som är någonting så originellt som uttalat svenskfientlig.

Enskede

22/9 2015

Rolf Brattström