Underbart är kort, trist vara länge, sjunger Povel Rammel i nå’n av sina fina låtar. Det tänkte jag på under den nyss förlupna långhelgen. Vi var med min dotters familj i deras nyförvärvade fritidskåk någonstans mellan Katrineholm och Finspång. Skog, sjöar och kulturbygder förde oss på slingriga vägar till det luggslitna huset. Kul att jobba ihop med att fixa med hus. Det behövde målas och en del trä i fasaden behövde bytas. Det var mycket jobb och långa dagar. Och halvtaskigt väder dessutom. Det blev ändå mycket gjort tack vare mormor som var barnvakt och matmor. Höga stegar och krampaktigt balanserande under taknocken för att få den faluröda färgen att täcka de gistna plankorna får väl tillskrivas tillvarons trista.

När familjens intensiva och understundom störiga äldste son i en plötslig sinnesstämning av välbefinnande sprang mellan alla vuxna och kramades kort men hårt var det underbart.

När den yngre, mera filosofiskt lagda , treåriga brodern kom stolpande fram till min penseltvätt under rinnande vatten, uppenbarligen blev han kissnödig av ljudet, och drog ner brallorna och insåg att även med byxorna runt stövelskaften skulle han kissa i byxorna accepterade att jag höll honom i axlarna så att han kunde luta sig framåt så att strålen hamnade på gräsmattan. En underbar banal känsla.

Sådan är lyckan om den inte kommersialiseras

Uppdaterades: 31 maj 2022