Vi borde lära mer om Nazisistpartiets tillväxt och maktövertagande under 20- och 30-talet. Andra världskriget och tiden efter är rikligt skildrad i film och litteratur men det finns ganska lite och föga problematiserande om tiden före. Vad som hände med demokratin och mänskliga rättigheter efter Hitlers maktövertagande 1933 är välkänt. Det finns som sagt mycket skildringar om hur nazisterna styrde sitt rike och bekrigade sin omgivning – med en stark underton att detta får inte hända igen. Åtminstone min historieundervisning i skolan om hur nazisterna kom till makten var mycket ytlig och tunn och jag tror att det fortfarande är så.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan mellankrigstiden. Det är nästan 100 år sedan. Den allmänna välståndsutvecklingen, tekniska innovationer och infrastrukturen gör att det är svårt att se likheter mellan då och nu. Men 100 år ingen lång tid när det gäller människans psykologi eller politiska mognad men tillräckligt lång tid för att 2:a och 3:e generationen av de med erfarenhet från den tiden skall ha tystnat eller glömt.

Det finns ett missnöje bland delar av befolkningen, nu som då. Många unga män upplever att de har dåliga chanser att få ett eget hyggligt liv. Delar av den etablerade medelklassen med stora lån och svårt att få vardagen att gå ihop känner sig osäkra med de ökande klassklyftorna och stor invandring. Varför inte en ”quick fix” som snabbt förbättrar deras situation och minskar deras ängslan? Som när förmögenhetsskatten och fastighetsskatten avskaffades och förbättrade de relativt välmåendes situation och minskade deras ängslan. Stora inkomstskillnader och ökande klyftor är en grogrund för fascism.
Vägen till totalitär elitism kan säkert se olika ut men har ändå igenkännbara drag. Vi behöver repetera för att känna igen dom. Vi lever nu i en annan tid med andra förutsättningar och är inte lika traumatiserade av fattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist och börskrasch med hyperinflation och annat som tyskarna på 20- 30-talen. Stämningen då har beskrivits som ”Hellre en ände med förskräckelse än en förskräckelse utan ände”. Så stor är inte frustrationen idag. Det finns ändå lärdomar att dra av den tiden, vissa likheter finns.

Två block i parlamentet som inte kan bilda majoritet utan att samarbete med varandra och som låter ett tredje demokratiskt tvivelaktiga missnöjespartiet hålla i taktpinnen. Det är en påtaglig likhet. Ett missnöjesparti som väl inne i den politiska värmen snabbt tog makten.
Nationalism som ”Deutchland uber alles” känns idag igen i Trumps ”America first”. I Tyskland grodde den efter kriget, dom kände sig trampade på. Situationen i Tyskland då har sina paralleller nu i kritiken mot den globaliserade ekonomin där tillverkning och arbetstillfällen flyttas mellan länder eller kontinenter efter teknik/ utbildningsnivå / produktivitet/ lönelägen eller frånvaro av fackföreningar. Rädslan för att den egna kulturen skall utplånas av ekonomiska förändringar och inflyttande främlingar har kanske inte exakt samma bakgrund men känslan är sannolik snarlik den som tyskarna hade då många tog nazismen till sitt hjärta. Ordet kosmopolit var då ett skällsord och har aldrig återhämtat sig sen dess.

Rasläran kanske är det vi är bäst vaccinerade mot. Den vettlösa teorin om den så kallade ariska rasens överlägsenhet, de groteska kreatursinspirerade avelsprogrammen, vurmen för det nordiskt blonda har mycket få troende idag. Den öppna rasismen är inte död och vi kommer att höra mer av den, men den är inte rumsren. Rasism är ett helvete för de som är utsatta. Det finns en strukturell rasism liksom det finns en könsmaktsordning det skall man vara medveten om och försöka arbeta bort i ett civiliserat samhälle. Men jag tror och hoppas att dagisgenerationen är motståndskraftig mot rasläran.

Hot om våld och våldsutövning mot politiska motståndare var en stor del i nazisternas väg mot makten. Det handlade om allt från att störa motståndarnas politiska möten, prygla upp eller avrätta enskilda politiska motståndare till att trakassera folk som inte svarade på heil-hälsningar på gatan. Detta skedde i organiserad form genom SA och senare SS. Man lyckades skapa rädsla och tystnad. Här finns en klar parallell till hat och mobbing på nätet idag. Och visst gatuvåld.

Antisemitismen var central i nazismens ideologi. Hatet fick en fixpunkt, judarna blev syndabockar för allt möjligt som upplevdes som fel och orättvist i samhället. Antisemitismen i sin klassiska form finns kvar idag. Gestaltad av juden som en lismande illasinnad del av en världskonspiration mot det goda samhället. Men den är liksom rasismen inte rumsren och hålls i skuggorna, mest i slutna kretsar. Däremot har driften med och hatet mot muslimer i viss mån ersatt det fenomen som antisemitismen utgjorde under mellankrigstiden.

Att använda det demokratiska regelverket med fria val, åsiktsfrihet och yttrandefrihet för att nå makten är naturligtvis legitimt och kan sägas vara vad ett demokratiskt styrelseskick går ut på. Men demokrati är mer än så. Den lagstiftande (parlamentet), den verkställande (polisen och annan myndighetsutövning) och den dömande makten skall hållas åtskilda – vara varandra oberoende. Mänskliga rättigheter skall vara fastställda och inte möjliga för en tillfällig majoritet att ändra på. I flera länder inom den så kallade västvärlden sker idag glidningar på dessa för demokratibegreppet så viktiga grundprinciper. Det är också en likhet med mellankrigstidens Tyskland.

Elitism. Jag tror inte att demokratin kommer att gå under med samma operettliknande åthävor som när Hitler tog över. Men jag befarar att ganska många riksdagsmän tycker att samhället borde styras av experter. Dom vet ju, experterna alltså. Har statistik. Och kan köra grävskopa. Dom som tycker att det är bra att experter styr är de som har bra nu. Elitism är alltså konserverande. Den här inställningen har jag stött på hos ingengörer och andra akademiker. Dom tycker att man skall låta dom som kan sköta ruljansen. En deterministisk inställning. Typ det finns bara en väg. Den är både dum och tråkig. Ursäkta frågan men vart är vi på väg? Har vi bestämt det tillsammans?

I tre böcker som väckt mitt intresse finns intressanta skildringar om hur det var under mellankrigstidens Tyskland och något om varför;
Jan Guillou, Mellan Rött och svart, ur hans 1900-talsserie
Kal-Johan Vallgren, Kuntzelman och Kunzelman
Vilhelm Sharp, Labyrinten, tyskland på 20- 0ch 30- talen. Utgiven av Kungliga biblioteket.
Håtuna
Augusti 2017
Rolf Brattström

Uppdaterades: 19 aug 2017