Presidentvalet i USA tycks vara avgjort. Det vore skönt om så vore fallet men jag tror det inte förrän Trump stolpar ut från Vita Huset. Tidningar och etermedia har haft en huvudsakligen rättvis om än överdrivet intensiv bevakning av valet. Reportrar har gjort ett bra jobb. Kommentarer har varit balanserade. Kritiken mot Trumps odemokratiska sätt har varit unison i alla svenska medier. I alla fall gammelmedia. De så kallade sociala medierna på nätet har jag ringa koll på. Vi kan emellertid glädja oss tillsammans med en majoritet av Amerikanska väljare. Det är skönt.

Presidentvalet i USA tycks vara avgjort. Det vore skönt om så vore fallet men jag tror det inte förrän Trump stolpar ut från Vita Huset. Tidningar och etermedia har haft en huvudsakligen rättvis om än överdrivet intensiv bevakning av valet. Reportrar har gjort ett bra jobb. Kommentarer har varit balanserade. Kritiken mot Trumps odemokratiska sätt har varit unison i alla svenska medier. I alla fall gammelmedia. De så kallade sociala medierna på nätet har jag ringa koll på. Vi kan emellertid glädja oss tillsammans med en majoritet av Amerikanska väljare. Det är skönt.

Pandemin, Covid 19, gastkramar oss. Den har också kastat sin långa skugga över presidentvalet i USA. Många har poströstat för att undvika smittrisk. Poströstningen har också inneburit att fler haft möjligheter att rösta. Obekvämligheter som att resa långt på obekväma tider för att köa i åtskilliga timmar för att rösta har man kunnat undvika och ändå kunna utföra sin medborgerliga plikt: att rösta.

Här hemma har pandemin mindre dramatiskt effekter. Inte på samma sätt livsavgörande bara jävligt segt, tålamodsprövande och kyligt. Att inte kunna ta in vänner och släkt i stugvärmen, att inte få ta i folk är trist, för att inte säga deprimerande. Irritationen över att vissa med glädje säger att digitaliseringen av samhället påskyndas så att vi kan rationalisera bort en massa ”onödiga” mänskliga möten kan få ens retarderande puls att höjas och därmed alstra lite värme. Men det är ju lite som att kissa på sig, endast kortvarigt varmt och behagligt. Att konstatera att man kan bli förbannad, att man ännu inte är helt indifferent, kompenserar inte att få umgås och må bra.

Det är läskigt om bara ilskan kan få en vakna till ur Coronaletargin. Som en Proud Boy med hat som energikick. Det är inte bra för den personliga utvecklingen eller för samhället i stort om det involverar flera. Med denna nyktra insikt försöker man öka välmåendet med sunda långa skogspromenader med friska stövelkliv i mossan på jakt efter trattkantareller dygnets ljusa timmar. Långa kvällar och utdragna morgnar med tidningsläsning på paddan och kaffe till magen värker. Så är man plötsligt där igen, klartänkt och irriterad ja nästan arg för något man läst.

Vänsterpartiet är kritiskt mot privata vinstintressen i vården. Utryckt som att ”bolag skall inte ha fri dragningsrätt på våra skattemedel” är inte en partiideologisk tillspetsning utan en relevant kritik av verkligheten. Capio skickar räkningar som regionen betalar. Debiteringar utanför avtal som regionen betalar i alla fall. Vi skattebetalare skickar ett mejl och frågar hövligt om detta kan vara riktigt. Så har vi tolkat det svarar Capio. Men tänker ni sluta frågar den moderatstyrda förvaltaren av våra skattepengar. Vi överväger det svarar Capio. Men vi tänker inte betala tillbaka någonting tillägger Capio. Nej det behöver ni inte göra, svarar en lydig, av nyliberala konsulter hårt disciplinerad tjänsteman. Den politiska ledningen, borgerliga partier med stöd av SD, tar som vanligt inte ställning utan skyller på ekonomiska/juridiska förhållanden. Utan ansvar, skuld eller moral.

Varför kommer jag att tänka på hur fenomen som Proud Boys uppstår?

Håtuna 7 nov 2020

Rolf Brattström

Uppdaterades: 08 nov 2020