Vem får gå och vilka får vara kvar?
Det finns ett mönster.
Anders Sundström ordförande för Swedbank fick inte ansvarsfrihet och fick lämna sitt jobb efter en envis och uthållig mediakampanj. Schabbel i högsta ledningen och dålig koll är grunden för det hela. Men det fanns en mediakampanj mot Sundström och Swedbank/Folksam sedan länge. Amerikanska ägare utgjorde merparten av de 10 % av ägarna som krävdes för att vägra honom ansvarsfrihet vid stämman. Även Svenska Aktieägarföreningen valde att vara indignerade.
Lars Lejonborg, fd ordförande för fd folkpartiet, nu ordföranden i Karolinska Institutet sitter kvar efter att halva styrelsen bytts ut i samband med att ”stjärnforskaren” Macchiarini avslöjats. I styrelsen har en överdriven tro på individuell ”excellance” frodats. Som en börsens snabba klipp mentalitet i forskarvärlden. På bekostnad av grundläggande klinisk kunskap och bredd och etik. Det är en av Lejonborg driven filosofi. Han sitter kvar.
När det Holländska gasbolaget NUON köptes av Vattenfall för en massa miljarder hävdade både statsministern och finansministern att de inte kände till affären, att de inte visste nåt. Vilket förefaller märkligt. En katastrofdålig affär. Det har vi inte fått någon uppföljning på.
Nordea bank, gamla PK-banken, som många får sin lön eller pension insatt på, som många har lån i. Dom beter sig oetiskt. Banken har rentav varit en symbol för svensk rättskaffenhet – någonting att lita på. Och det är dom väl fortfarande. För de flesta av oss, särskilt för vissa. Nu framstår dom som oetiska och självtillräckliga. Bostadsköpare i Moskva har lockats/erbjudits till dollarlån i banken som nu vägrar att hjälpa till att lösa deras problem när rubeln tappat i värde. Nordea hjälper aktivt kriminella, oligarker och vanliga skattesmitare att gömma undan pengar från beskattning. Banken fjäskar uppåt och sparkar nedåt som vilken skitstövel som helst. Eller är dom helt enkelt goda representanter för det kapitalistiska systemets nuvarande skepnad, den globala nyliberalismen? Det är aldrig fel att tjäna pengar – typ. Är det någon som tror att ordföranden Wahlroos eller vd Caspar von Koskull kommer att avgå eller ens tappa i anseende? Nej dom sysslar bara med ett hederligt flyttande av pengar från finansiella idioter (sparare) till kreativa människor utan pengar som ordföranden lär ha uttryckt det.
Vi har inte gjort något fel säger de, bara hjälpt folk att starta bolag på vissa ställen, ställen som visserligen är kända som skatteparadis, men det är inte vi som gömmer pengarna. Vi har inte brutit mot några lagar eller regler. Vi har inte själva burit några pengar iväg. Sådan är deras inställning till saken.
Några etiska regler eller moraliska skrupler står inte i vägen för en stor självgod bank som Nordea. Bankerna verkar inte heller vara besvärade av några kontrollmyndigheter med bett. I krislägen kommer samhället att rädda dom med allmänhetens pengar. Vinster privatiseras, förluster socialiseras. Det kommer inte att bli något ihålligt drev efter Nordealedningens skalper. Ty de anses representera det bästa systemet kan frambringa. Och något bättre system än det rådande är svårt att tänka sig för tongivande bestämmare och kommentatorer.
Jag tycker mig se ett politiskt mönster i rapportering och utfall. Ett kameraderi bland en begränsad krets som delar värderingar slightly to the right.
Om man i grunden tycker att Lars Lejonborgs syn på medicinsk forskning, att det finns skitsmarta hjärnor som skall beredas väg i en ekonomiskt/bolagsstyrd universitetsmiljö, då tycker man att han kan sitta kvar. Om man är irriterad eller i grunden obekväm med gamla ”sossekonglomerat” som KF/Folksam/Swedbank då jagar och intrigerar man. Om man tycker att det är bra att staten inte har någon bank längre, om man tycker det är helt OK att banker inte tar samhällsansvar, om man tycker det är OK att samhällets kontrollorgan för bank- och finansindustrin är kraftlös, om man tycker det är OK att vinster privatiseras och förluster socialiseras. Då sitter man nöjd. Eller på sin höjd kanske ler lite generat när bankdirektörerna uttalar sig allt för elitistiskt eller föraktfullt om sina många små kunder.
Mediadrev är inte slumpartade. Man märker när en exalterad nästan euforisk stämning sprider sig i jaktlaget – den går inte att ta miste på men, varför får vissa gå och andra inte?
22 april 2016
Rolf Brattström