Författare: Mattias

Det har varit mycket känslor och tankar efter valet och än är det långt ifrån klart vad vi kommer ha för styre de kommande fyra åren.

Men en sak kan vi iaf konstatera, ADJÖ TIDÖ och Vänsterpartiet är det parti som ökar mest av alla! Vi gör vårt bästa val sedan 1998 och ser ut att plocka hela 30 mandat!

Här i Enskede har vi gjort det väldigt bra men som väntat så har vi trots allt backat lite i kommunvalet. I förra valet var det väldigt många miljöpartister som proteströstade på oss efter att MP suttit i styret tillsammans med högern och genomfört en lång rad privatiseringar och utförsäljningar.

Man kan också spekulera i att vissa har blivit lite skrämda av de enorma drev som förts gentemot V. Dels kring allmän ekonomisk politik men kanske framförallt kring vårt stöd för Palestina och hur det har kommit fram hur några kandidater på icke-valbar plats har uttryckt sig grovt antisemitiskt. Det finns mycket som kunde hanterats bättre kring den frågan och förhoppningsvis har vi bättre rutiner framöver där vi bland annat går igenom kandidaters sociala medier innan vi skriver upp de på kandidatlistor. Men samtidigt har vi som parti varit glasklara med att den typen av saker är oacceptabla och det har lett till omedelbar uteslutning. Det är ingen som i god tro på allvar tror att det finns en utbredd antisemitism i Vänsterpartiet. Långvarig forskning kring antisemitism visar tydligt att V är bland de minst antisemitiska partierna i Sverige. Vänsterpartiet har också varit det parti som mest pratar om antirasism och att motarbeta antisemitism, har de största manifestationer varje år till minne av Kristallnatten osv.

Ändå kan t.ex. Alice Teodorescu Måwe sitta i SVT och säga att V är antisemiter utan att programledaren motsätter sig med; ”Nu är inte Vänsterpartiet här och kan försvara sig” som de gör varje gång SD får kritik. Det är också talande för hur varken Anna Kinberg Batra eller Mona Sahlin motsätter sig beskrivningen. De sitter bara helt tysta och accepterar. Det är verkligen helt makalöst.

Att Magdalena Andersson hakar på det här drevet och distanserar sig även kring ekonomiska frågor trots att de går till val på en välfärdspolitik som kräver stöd av V för att få igenom. Pratar om att V inte är redo att sitta vid maktens bord samtidigt som vi har ett så bra och nära samarbete i Stockholm och många andra kommuner och regioner. Det är inte seriöst och vi kan se av valresultatet att de som främst tappat på den strategin är de själva. Vad trodde de skulle hända när de bidrar till att låta högerdrev dominera nyhetsflödet och samhällsdebatten? S har presenterat den med progressiva välfärdsriktningen på många år men har varit mer intresserade av att prata brott och straff, stram migration och att V inte är regeringsdugliga. Varför tror de inte på sin politik? Vi ser hur vi växer när vi kommer ut med vår politik och våra frågor. Det är helt oförståeligt hur S har valt att hålla kvar vid sin högerretorik. Vi har sett demokraterna i USA tappa det helt, brittiska Labour kollapsa, danska socialdemokraterna göra fiasko med den strategin. Samtidigt har vi sett hur en glad och positiv vänsterrörelse kan rå enorma framgångar med Mamdani i New York som starkast lysande stjärna men även i Spanien och inte minst våra framgångar på lokal nivå!

Trots det har Socialdemokraterna valt en strategi där man flörtar med högern och distanserar sig från Vänstern. Där man flörtar med C, KD och rent av M. Där man ignorerar frågor som kan stöta sig med högerväljare, som klimat och välfärd. När skriverierna om de orättvisa tonårsutvisningarna så vände debatten och vi såg hur det finns ett brinnande motstånd mot det här men men S valde ändå att fortsätta lyfta stram migrationspolitik och barn i fängelse, fast lite lite mjukare än Tidö.

Med tanke på det samlade motståndet från etablissemanget så är vi ändå det parti som ökar mest av alla och det är tack vara ett stort jobb av alla gräsrötter som knackat dörr och engagerat sig för att gå ut och möta människor ansikte mot ansikte. För det är där vi har vår styrka. Tidö-högern har medier, trollfabriker, pengar men vi har politiken och vi har det mänskliga mötet. Det är inte många moderater som ansikte mot ansikte kan försvara den politik man faktiskt för, t.ex. hur Darya och Donya som utbildar sig till sjuksköterskor blivit utvisades till Iran. Eller se hur Ulf Kristersson pratar om tonårsutvisningarna beroende på samtalsklimat. (Man ljuger dessutom om att ha stoppat dem.) Man kan inte stå för sin egen politik. Och i det mänskliga mötet kommer man inte undan med det.

De enda som inte hakat på diverse drev mot oss är MP. Men de har heller inte stått upp för oss, de har överlag fört en väldigt snäll kampanj där man inte velat stöta sig med någon. Det har varit framgångsrikt men det visar också på hur viktigt det är att vi i Vänsterpartiet är med och styr. För vi står upp för vad som är rätt även när vi möter motstånd och även när det gäller andra frågor än klimat och miljö.

Den här valrörelsen har varit den smutsigaste någonsin och efterspelet ser ut att bli än värre.

Nu efter valet så är det väldigt många tyckare på högersidan som pratar om ”valboskap” och importerade röster. En regering som under sina 4 år vid makten knappt gjort annat än att hetsa mot och utvisa ”invandrare” blir nu chockade över att dessa grupper röstar på motståndet. Är det förvånande att folk i områden som deras representanter besöker iklädd skyddsväst hellre röstar på våra representanter som ibland rent av är deras grannar?

Polariseringen i samhället fortsätter öka och det är verkligen obehagligt.

Den här splittringen syns kanske tydligast i skillnaden mellan män och kvinnor men också tätort och landsbygd, som t.ex. Tobias Hübinette skriver om här.

SD har under sin tid som regeringsunderlag skruvat upp sin retorik, Richard ”jag står för att jag hatar islam” Jomshof släpper rasistbok om Islam och Åkesson omfamnar begreppet ”folkutbyte” som han och hans parti tidigare avfärdat som Nazism, här i en intervju med GP.

En del har kopplat ihop Richard Jomshofs uttalanden med konspirationsteorier om att det pågår ett folkutbyte, men det är ett begrepp som Jimmie Åkesson inte vill kännas vid och inget som partiet använder.

– Det är sannolikt inte så att han menar samma sak som nazisterna gör när de pratar om folkutbyte. Han är inte nazist, så han menar säkert andra saker.

Stabschefen Linus Bylund flikar in och gör oss uppmärksamma på att Richard Jomshof inte har använt sig av ordet ”folkutbyte” i den omdiskuterade tweeten.

Trots det så har Liberalerna kramat om och försvarat SD mer och mer. Ett av mina tidigaste politiska minnen var när Bengt Westerberg lämnar studion i protest för att han placeras bredvid Ny Demokrati. Idag omfamnar samma parti öppet ett parti med nazistiska rötter vars största fiende är det ”vänsterliberala etablissemanget”.

Romina Pourmokhtari har gått från att sova gott för att hennes parti aldrig skulle samarbeta med SD:

Och det här:

Till sitta i SVT och säga att det bästa sättet att säkra Sverigedemokrater som ministrar är att rösta på Liberalerna:

Det är den utveckling vi har sett hos Socialliberalerna i Liberalerna.

Utvecklingen hos de liberalkonservativa Moderaterna är liknande.

Ulf Kristersson var väldigt tydlig när han pratade om SD i Almedalen 2018:

Hur man kan gå från den tydligheten om hur viktigt det är med en grundläggande människosyn till att helt och hållet överge det är skrämmande. Dessutom kan han verkligen inte stå för eller erkänna utvecklingen.

Det vi ser från Moderaterna och Liberalerna är dock bara toppen på isberget. För även om SD minskar och verkar ha tappat sitt grepp om unga män, som Expo skriver om här, så ser vi en fortsatt skrämmande radikalisering av många unga män där partier höger om SD som AFS, MED, Ambition Sverige, NMR och Örebropartiet ser ett ökat stöd. De unga höger-männen verkar vara färre men än mer radikaliserade.

Att SD minskar handlar i stort om att de tappat röster dels högerut till de här partierna, dels stödröster till L och dels att M nu är så öppet rasistiska och auktoritära att det inte finns någon poäng i att rösta på SD med sina problematiska rötter när man kan få samma politik genom att rösta på mer rumsrena M.

Jag kommer ihåg när jag pratade med en god vän om SD när de kom in i riksdagen och började ta allt mer mandat i diverse kommuner och hon sade att hennes hemkommun, skånska Vellinge, var en av de sista skånska kommunerna för SD att ta mandat i. Jag frågade varför, har de en så stark arbetarrörelse? Nej nej, moderaterna där är så öppet rasistiska att SD är överflödiga. När Uppdrag Granskning hade sitt kända valstugereportage så ökade stödet för M i kommunen.

Lite där är vi nu på riksnivå känner jag.

Efter alla tonårsutvisningar och den öppna rasism som Tidö har stått för så är jag också otroligt besviken på Svenska folket som inte röstat emot det här. Men Tidö tajmade sitt valfläsk väl. Deras valfläsk som förövrigt är vår normala politik, de vet att de flesta hellre vill ha vänsterpolitik än högerpolitik.

Samtidigt handlade nästan all politisk debatt mot slutet om det politiska spelet snarare än om faktiskt politik. Det var så mycket prat om man ska stödrösta på L eller inte, om hur S och C säger tvärnej till samarbete med V och hur det inte finns någon samlad opposition mot Tidö. När debatten handlar om politiskt spel och ”regeringsduglighet” och annat trams så vinner högern. När vi pratar människor så vinner vi.

Socialdemokraterna har gjort ett katastrofval. Man får backa till 1908 innan vi hade allmän rösträtt då inte ens 10% av befolkningen fick rösta för att hitta ett sämre valresultat.

Att med efter ett så här dåligt val med de här siffrorna fortsätta bete sig som ett parti som vill regera på egen hand i en minoritetsregering är inte rimligt.

Centerpartiet har hela valrörelsen haft en fantasi om en slags nyliberal men medmänsklig mitt att regera med efter valet. Problemet är att det politiska underlaget har inte existerat på över ett decennium.

Vi har varit tydliga hela året om att vi vill ingå i en regering med S, MP och om så krävs även C. Det har varit det mest realistiska alternativet och att både S och C har låtsas om som att det finns andra rimliga alternativ är mest bara förvirrande.

Nu hoppas vi att S och C skärper sig och börjar förhandla utifrån de förutsättningar som faktiskt finns. Där Vänsterpartiet är det näst största parti i ett potentiellt regeringsunderlag och är det parti som växt mest. Självklart ska vi sitta med i den regering som bildas av våra mandat. Läs Ali Esbati om varför det är viktigt.

Till och med Expressens politiska kommentator tycker det är en självklarhet.

Mattias Skagerholm

I den politiska debatten så är det idag ofta otroligt polariserat och få verkar vara särskilt bra på att ens försöka förstå sin meningsmotståndares perspektiv och då kan det vara bra att prata lite mer om hur man tänker.

Så här tänker iaf just den här Vänsterpartisten.

Jag har så länge jag kan minnas dragits åt vänster. Jag vet inte om det är min arbetarklassbakgrund och hur det format mina perspektiv på samhället eller någonting annat. Men de ideal, värderingar och kärnfrågor som vänstern stått för har hela mitt liv varit helt självklart rätt sida av historien. Vare sig det handlar om arbetarrättigheter, sociala skyddsnät, likvärdig skola till alla, fri sjukvård, demokrati eller vad som helst så har den breda vänstern varit på rätt sida av historien. För mig är det en så uppenbar sanning att jag har fått jobba hårt med att försöka förstå de som inte håller med om det.

För jag har alltid intresserat mig för världen och hur den fungerar. Jag vill förstå. Jag vet inte var den drivkraften kommer ifrån men den har funnits där hela tiden. Jag älskade Hjärnkontoret och liknande program  när jag var liten och NO var mitt favoritämne i högstadiet. Att förstå hur världen fungerar och är uppbyggd var så otroligt intressant. Jag läste också Naturvetenskaplig linje på Gymnasiet men under slutet av högstadiet hade jag också allt mer börjat intressera mig för sociala frågor. Det naturvetenskapliga förklarade liksom inte samhället vi levde i. Jag började intressera mig för feminism och annan normkritik och det var så uppenbart hur lite av vårt samhälle som har rent naturvetenskapliga förklaringar. Hur vi människor är sociala varelser och hur vi skapar samhällen baserat på de sociala strukturer som vi har runt oss och hur otroligt mycket saker som vi tar som självklara sanningar egentligen bara är godtyckliga sociala normer.

När jag läst Marx så har det för mig varit väldigt tydligt hur hans analys av kapitalismen och hur hur Marxistiskt perspektiv är det absolut bästa verktyget för att förstå kapitalism och makt sedan den industriella revolutionen för över 200 år sedan. Jag har däremot aldrig känt mig särskilt lockad eller inspirerad av hans syn på revolution och idéer om människans natur. Det blir för spekulativt och personligt värderingsmässigt snarare än analytiskt. Är det något jag har med mig från mitt normkritiska perspektiv är det att det är meningslöst att prata om ”människans sanna natur” och liknande.

Perspektivet i de delar av Marx som inte tilltalar mig och de dominanta analyser av kapitalismen från höger är slående lika. De utgår båda ifrån en tro på en sanning om människans natur som för mig känns spekulativ och meningslös.Vi människor är skrämmande anpassningsbara och vår största styrka är vår mångfald. Inget annat djur har ett så brett spann av olika personligheter och arbetsuppgifter. Att då utgå ifrån att det finns en mänsklig natur som vi ska förhålla oss till blir mer religiöst än sakligt.

Men där analysen från vänster kan falla tillbaka på en materialistisk, historisk analys saknas det hos högern helt någonting som inte utgår ifrån en tro på en viss mänsklig natur som primärt är rationell och egoistisk. Det finns ingen analys från höger som inte bottnar i en närmast religiös tro på hur människan fungerar.

Därför ser jag Marxistisk analys av kapitalismen vida överlägsen allt som kommer från höger. Om vi däremot pratar om ideologi och vad det är som driver mig så ligger perspektiv som oftast tillskrivs högern mig närmare om hjärtat. Personlig frihet är det ideal som enskilt driver mig allra mest. Min syn på vad det innebär är dock något helt annat än den dominanta i dagens samhälle.

Det är inte personlig frihet att vara dollartriljonär, det är maktkoncentration av det sjukaste slag och inskränker något enormt folks frihet och demokratiska rättigheter att individer har så mycket makt.

Finns det någon reform som hade varit lika befriande som medborgarlön? Finns det något viktigare för individens frihet än att alla barn får samma resurser och möjligheter i livet? osv. Ett samhälle som tillåter oss att vara olika är det starkaste vi har och det gör vi bäst genom att öka människor frihet.

Sovjet t.ex. var ett makalöst dåligt samhällsbygge även om vi bortser från den brutala diktatur, de massmord, det förtryck och censur som präglade den perioden för det var ett samhälle som inte lät folk var olika och som inte kunde lyssna på vad folk faktiskt ville ha utan att tolkas av någon ideolog. Vi måste få vara fria.

Frihetlig socialism har varit där jag hittat mest av ett ideologiskt hem men hur omsätter man det till samhällsbygge i praktiken? Där har jag haft svårt att hitta något som faktiskt inspirerar mig.

Jag har sökt en hel del, i syndikalism, marxism, anarkism och mycket annat utan att hitta det. Hur många anarkister återuppfinner representativ demokrati påminner mig om hur techbros återuppfinner tåget hela tiden.

Trots en hel del revolutionära tonårsdrömmar och ett hjärta som ändå fortfarande bultar varmt för tron på ett samhälle där vi utgår ifrån omtanke för varandra så blev jag ganska tidigt en tråkig reformist. Tron på en utopi höll inte i sig särskilt länge. Livet kan aldrig vara bara lycklig förnöjdhet. Livet är inte guld och gröna skogar hela tiden och det kan inte samhället vara heller. På samma sätt som livet kan vara hur underbart som helst och kännas perfekt för att nått år senare kännas trist och trött trots att inget förändrats så kan ett samhälle aldrig hitta ett jämviktsläge där allting är perfekt. Ett samhälle är precis som livet i ständig förändring och det behöver vi förhålla oss till.

Det som inspirerar mig är att vara med andra människor som också vill ha ett bättre, mer jämlikt och fritt samhälle. Vad kan vi göra här och nu för att göra samhället lite bättre?

Därför är jag aktiv inom Vänsterpartiet, för här är jag omringad av människor som ser samma problem i samhället som jag och som ser liknande lösningar som vägen framåt. All skit som händer i världen är för stort, genom att fokusera lokalt så ser jag positiva resultat och blir stärkt i att saker kan bli bättre om vi bara vill.

Jag kan tycka olika saker om enskilda medlemmar eller att partiledningen gör dumma uttalanden och fel val. Men jag vet att vi alla i grunden vill dra samhället åt samma håll. Vi kan ha olika idéer om mycket, både ideologiskt och praktiskt, men i grunden vill vi se ett samhälle där vi tar gemensamt ansvar för att alla ska ha det så bra som möjligt. Vi ser vad det gör med samhället när grupper ställs mot varandra och när svaga grupper ska straffas. Det är inte konstigare än så, det borde vara en självklar sak för så många av oss att samlas kring.

Och det är något jag önskar var ett tydligare perspektiv i den politiska debatten till vänster, att vi i grunden vill samma sak men kanske har lite olika idéer om hur vi bäst går framåt. De stora konfliktlinjerna handlar inte om vilket samhälle vi vill ha utan om hur vi kommer ditåt. Jag önskar så innerligt att vi blev bättre på att snälltolka varandra.

Så här tänker jag i breda drag om politik och ideologi. Hur tänker du?

(När jag läser igenom den här texten så framstår jag nog som mer beläst än jag faktiskt är. Ville bara påpeka/erkänna det.)

Mattias Skagerholm